Jag tror jag har varit det en tid.
Orsak, jag vet lite mer eller kan lite mer och de får man ju inte.
Man blir ett hot.
Hot mot någon annans egen existens.
Erfarenhet och kunskap är ett farligt vapen för den som har den.
För den som saknar den, ja usch va otäckt det kan bli om någon förstår att det är så.
Snäll som jag är försöker jag hålla mig.
Man har ju alltid en rätt att lägga sig i, men den har jag försökt att lägga åt sidan.
Nu rann det visst över, inte för mig då som ni förstår.
Jösses.
Ja nu får vi se hur det går.
Skrämmas går ju inte, eller gör det?
Muntrar upp oss lite med en vintertur.
Så såg det ut när min farbror Ivan Eriksson tog sin svägerska, min mor, på en slädtur i Ottjön vintern 1955/56.
De var tider de.
***
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar